Det är inte lätt att hitta inspiration till att blogga när livet i allmänhet känns rätt trist. Men även trista dagar har ju sina finare stunder...

Idag steg John upp tidigare än mig, och tro mig, det händer inte ofta! Det var så jävla skönt att vara den som får ligga kvar för en gångs skull. Själv steg jag upp vid nio, satte mig framför datorn med en stor kopp te, och upptäckte till min förfäran att dagens föreläsning skulle hållas i en sal i G-huset. Det är allvarligt talat nästan lika långt till G-huset som hem till Vaggeryd. Det fanns inte en möjlighet att jag hade orkat gå dit i mina klackar, så jag tog bussen istället. Och ja, jag hade kunnat välja ett par andra skor, men allt var så fint planerat förstår ni, och jag hade strukit kläder dagen till ära... excuses, excuses! Haha!

Jag stannade två utav totalt tre timmar på föreläsningen, sedan stod jag inte ut längre - jag var så himla hungrig att jag ändå inte kunde koncentrera mig för fem öre. Och inte fanns det någon mat, frukt eller ens dricka att köpa heller. Så jag tog bussen tillbaka till Ryd och smällde i mig ett Big Mac meal på McDonald's. Det är första gången jag lyckats äta upp ett helt sådant mål, så hungrig var bara förnamnet. Nej, det satt verkligen inte fel!

Väl hemma tvättade jag tre maskiner tvätt, plockade i ordning i lägenheten, och sedan gick jag och handlade mat. Jag ville vara lite extra snäll mot John som varit duktig och jobbat hela dagen, så jag fixade allt som behövde fixas idag helt enkelt.

Nu har jag sett på Pensionärsjävlar, hällt i mig en Powerking och ätit en dammsugare, och nu är det hög tid att sätta igång med nationalekonomin. Jag ska möta gruppen vid tio imorgon och försöka lösa några övningsuppgifter. Önska mig lycka till ;)